Kultur illustrerar människosläktets egen historiska övergång från det lantliga till det urbana livet. Kultur antyder en dialektik mellan det artificiella och det naturliga, vad vi gör med världen och vad världen gör med oss. Om naturen i någon mening alltid är kulturell, är kulturer resultatet av det oupphörliga utbyte med naturen som vi kallar for arbete. Kultur både beskriver det som faktisk har hänt och vad som borde hända. Kultur innehåller en spänning mellan att göra och att bli gjord, och det antyder en politisk åtskillnad mellan evolution och revolution. Kultur kombinerar växande och beräkning, frihet och nödvändighet, här finns föreställningen om ett medvetet projekt, men också om ett överflöd som inte kan planeras. Kultur är lika mycket en fråga om självövervinnelse som självförverkligande. Det inte bara hyllar jaget utan diciplinerar det också, både estetiskt och asketiskt. Kultur är ett slags etisk pedagogik som förbereder oss för en politisk medborgaranda genom att frigöra det ideala eller kollektiva jaget som finns inom oss alla. Ironiskt nog avslöjar en argumentationslinje som går från mänsklighet till kultur och vidare till politiken just genom att sätta politiken främst det faktum att rörelsen egentligen går åt andra hållet – att det vanligtvis är politiska intressen som styr de kulturella intressena och därigenom definierar en specifik version av mänsklighet. Kulturen destillerar alltså fram vår gemensamma mänsklighet ur våra politiska jag, befriar själen från känslor, pressar fram det oföränderliga ur det tillfälliga och tar fram enheten ur mångfalden.